storyofsandra

jaha, då sitter man här med en blogg, herregud att jag skulle skaffa en blogg? jaja, kände att det var nödvändigt speciellt nu när jag jobbat lite nätter då har man inte så mycket att göra och då kan man ju skriva ett litet inlägg eller så;) är i grav vecka 24+1 idag, känns helt okej måste jag säga. Är i samma vecka som när vi förlorade Isa-lee, det känns tufft. Men jag försöker att ta en dag i taget och inte försöka tänka på det så mycket och kan väl säga att jag jobbar så mkt som jag gör just nu för att det är så skönt att komma undan från allt, visst det är skit tungt att jobba jämt men det är så jag flyr just nu och om det är det som kommer att få mig att må bra några veckor fram så tänker jag köra på. Helt ok enligt min läkare. Som sagt, jag jobbar inte för att jag mår jätte bra utan för att jag ska slippa må dåligt och slippa må dåligt nu, eller sämre kanske jag ska skriva. Vissa dagar orkar jag inte gå ur sängen, jag orkar bara inte. Jag orkar inte vara glad och jag orkar inte vara trevlig. Och alla dessa kommentarer har fått mig att bli en jävla bitterfitta, javisst, jag erkänner det, jag är en jävla kossa ibland. Jag är inte alls rolig. Stackars er som ibland måste höra mitt jävla gnäll, men jag kan verkligen inte rå för det. tex, denna grav är en högrisk grav, men ingen verkar ha fattat det, utan allt ser ju sååå bra ut och bla bla bla. Men som min läkare sa idag, hitills ser allt bra ut men det är verkligen inget säkert kort eftersom vi inte hittade någon bidragande orsak till varför min moderkaka slutade fungera förra gången har vi tyvärr inget att gå på vilket innebär att jag får gå och göra TUL (tillväxt ul) varje vecka, kanske låter jätte roligt och gulligt, men nej. Att ligga där varje jävla vecka och få veta om Alf växer eller inte är inte ett dugg kul, speciellt inte när man redan förlorat ett barn i magen och har åkt in för ett ul och inte fick se något hjärtslag. Så varje gång vi åker in på tul blundar jag och när han säger att hjärtat pickar kan jag titta igen, det är en väldigt jobbig sak för mig att åka på så många kontroller redan från vecka 6. Och fan inte nog med det, nejdå..det ska göras flödesmätningar hit och dit, visst är det bra att dom håller koll på lille Alf men jag blir så trött ibland också. Tyvärr kan vi inte göra flödesmätningarna på kliniken vi går till utan får åka till stora sjukhuset till specmvc (specialist mödravården) där jag får träffa yttligare en specialist som ska kolla på alla flöden i navelsträngen. Förra gången var vi i NKP eftersom jag har bestämt mig för att föda där och får hjälp av deras specmvc men eftersom Pähr jobbar i södertälje blir det lättare för oss att göra nästa där vilket är den 2:a maj. Då ska vi först träffa BM, sen kurator och sen flödesmätning, ojoj, bissy bissy men endå skönt att få allt gjort på en och samma gång. Jag kommer att ha den här bloggen för att skriva lite om hur jag mår och mina tankar kring hur jag mår nu, jag vet att det inte alla gånger är så lätt för er alla andra att förstå så här kommer jag formodligen vräka ur mig ett och annat. Jag har inte riktigt tagit till mig och accepterat att Isa-lee ska bli storasyster har fortfarande vissa stunder svårt att förstå att det inte är hon som ligger i min mage. Därför har jag tyvärr väldigt svårt att glädjas, känna mig lycklig och lugn, Jag stänger mest bara av helt, orkar inte känna något för känner jag efter blir jag ledsen. Sen självklart är det mysigt när Alf sparkar men jag vågar inte tro att jag är gravid förnst jag gått förbi vecka 30, då kanske jag vågar slappna av lite till. På måndag ska jag skicka in papper till FK om min havadenskapspenning..om jag nu kommer behöva den men det är bra att ha den beviljad så ifall jag kommer må dåligt så kan jag stanna hemma 2 månader innan bf (beräknad förlossning) vi har nu bf 16 augusti men har fått beviljad igångsättning vecka 39. Kommer i vecka 36 göra ett återbesök i nkp  där vi kommer prata om hur jag mår och om vi ev sätter igång mig tidigare men vem vet jag kankse mår som nu, ganska bra. Allt låter så lätt när jag skriver "vi fick beviljad hit och dit" men så är det verkligen inte har fått kämpa med allt och varje träff och samtal med olika läkare är ganska jobbiga. Senast vi var i nkp på specmvc fick vi en sån jävla trevlig läkare, kändes skit bra behövde inte ens förklara utan hon nickade bara och sa att hon förstod. Eftersom vi har gått igenom en ganska jobbig sak så kan det vara skönt att vara på sjukhuset när allt ska ske och dessutom mentalt ställa in sig på allt, jag har ju trots allt bestämt mig för att föda på samma sjukhus som Isa-lee föddes på och bara det är en ganska stor grej, många minnen och jobbiga saker kommer upp. Ska snart börja skriva på mitt förlossningsbrev där ska jag bla skriva att jag inte vill ha samma förlossningsrum som förra gången, det kommer bli för jobbigt..nämde även det för läkaren och hon sa att hon skulle göra allt för att det inte skulle bli så men om det är fullt och man inte kan flytta någon så måste man helt enkelt ta det som finns, det känns helt okej just för stunden. Ho frågade om jag hade funderat på planerat snitt, åh nej. Eftersom förra gången inte var någon "bra" upplevelse vill jag endå försöka få denna till en bättre. Självklart var det helt underbart att få se sin dotter, men hon var för tyst, så tyst en bebis kan vara, och det är min största skräck, att det ska hända igen. Att kämpa för något som inte finns, att inte få något för jobbet, att man ligger där och kämpar och sen allt för gäves. allt för inget. Har aldrig i hela mitt liv haft så mycket ångest, ångest i flera dagar, panikångest och rädd, så jävla rädd att jag inte vetat vart jag ska ta vägen. Ville bara dra ett täcke över mig och aldrig mer vakna. Eller som jag sa när dom berättade att jag var tvungen att förlösa vår prinsessa sa jag aldrig söv ner mig jag tänker aldrig göra det här. Men efter många timmars samtal med kuratorn insåg vi båda två att det är bäst så här för att vi ska kunna bearbeta våran sorg måste vi göra det jobbigaste som finns. Och det gjorde vi, fyfan vilken upplevelse, på både gott och ont. Vill tacka nkps personal som var där med oss hela tiden och speciellt till Maj-lis som har hjälpt oss så mycket!! och till prästen!! och här sitter jag nu, med ett syskon i magen, efter händelsen sa jag att jag aldrig skulle skaffa barn i hela mitt liv, aldrig aldrig aldrig, men viljan och längtan efter ett barn var för starkt och vi ville försöka, och blev gravida på första försöket? what!! Min läkare brukar säga att jag är en fertil sak:-) Man brukar inte bli gravid så snabbt efter man ha förlöst en ängel eftersom kroppen fortfarande tror att man är gravid..men nejdå..jag blev gravid minsann utan att ens ha mens, jag tror Isa-lee ville bli storasyster! Men tänk att det vara vara 3 månader efter förlossningen, kroppen var redo min igentligen inte mitt huvud, men som min läkare säger..vi kommer alltid sörja våran dotter och det kommer vara lika jobbigt nu som om vi väntar 5 år. Och han säger även att det är därför jag inte riktigt kan glädjas åt allt som händer, för det som hände från första början skulle ju inte ha hänt. Vi har verkligen världens bästa läkare, shit va grym han är!!! vi vet fortfarande inte vad det är för ngt som gömmer sig där inne och det tänker vi inte ta reda på heller, ska berätta att vi inte ens har en ul bild, den ni! Tar inte ut något i förväg, inget alls. tar inget förgivet och planerar inget alls. kläder får vi väl köpa när bebisen är född, men vad gör det då? Vi kommer inte fixa barnrum...möjligtvis ställa fram sängen typ dagen innan, om ens det. det löser sig..det löser sig...